Jamina möter Marcus Liljekvist
Denna gång skall jag börja där jag slutar. Varför???
Jag fick tyst på Marcus Liljekvist. Hur???
Jag har frågat dem jag har intervjuat vem de tycker att jag skall träffa. Om de har någon de tycker är intressant och som har gjort mycket för klubben. Någon som de tycker förtjänar att stå i rampljuset lite. Nu blir Marcus tyst. I flera minuter faktiskt, sedan svarar han på ett sådant sätt som jag under dessa timmar insett är typiskt för Marcus.
– Jag kan inte säga någon. Alla är viktiga och speciella. Alla bidrar.
Han har så klart alldeles rätt.
Tänk er att vara 38 år och redan gått i pension. Tur nog för oss har Marcus inte stängt några dörrar helt. Man vet ju aldrig vad som händer. Just nu vill han i alla fall ta en paus men motorsporten kommer alltid att finas där.
– En dag tänds gnistan igen. Man har ju mycket tid över som pensionär.
– Kan du inte göra lite?
– Nä, det är allt eller inget.
Marcus växte inte upp i en motorsports intresserad familj. Han har aldrig varit intresserad av att mecka med bilar.
– Öppnar du en motorhuv så är jag helt nollställd. Jag vet hur man fyller på spolarvätska och kollar oljan men mer en så vill jag inte.
Det kan jag relatera till.
Så allt börjar med att familjen Liljekvist har en gammal brandbil med HMS märken på som står i deras garage. En brandbil som Lasse Olsson ställt där. Han var vän med pappa Olle och bodde granne med familjen. Lasse var då tävlingsledare och fick först med sig Marcus storebror Magnus till Knutstorp. Visst hade de varit där tidigare men bara som åskådare. Brandbilen i garaget var så klart häftig för en ung grabb och Marcus tyckte att Lasse var lite av en hjälte. Snart nog åkte även Marcus med till Knutstorp. Han var 15 år och börja som flaggvakt på ADAM ADAM som är placerad mitt på rakan. På den tiden var det status att vara på postering och att vara posteringschef. Man hade en postering som man blev tilldelad och där var man. Det var posteringschefens jobb att ringa in personal och se till att posteringen var bemannad. Det var lättare då för att det fanns så gott om folk som ville komma ut. Det kunde vara så mycket som 12 personer på en postering men man hade ingen Safety Car då. Så fort det fanns en lucka så sprang man ut och puttade undan bilar/Mc som åkt av eller kolliderat för att hålla banan fri. Det var sällan man behövde stoppa loppen. Bärgningen skötte man i mellan loppen. Marcus skrattar… Man levde lite farligare då. Han minns vidare att man inte hade transponder på den tiden. Det var fult upp för de som skötte tidtagningen efter som det gjordes manuellt. På något sätt blev det alltid rätt. Revival tävlingen i år påminner Marcus lite om hur det var när han började. Lite lugnare och roligt. Inte så mycket blodigt allvar, men ändå tuffa race.
Intresset för tävlingsledning väcktes tidigt. Han ville till tornet men vet inte riktigt varför. Inte så mycket för att få bestämma utan mer för glädjen han känner när han får alla med sig. Marcus har en förmåga att få alla med sig.
– Det är viktigt att alla känner sig uppskattade. Ingen skall lämnas utanför.
Jag tycker personligen att Marcus lyckas med det. Man känner sig viktig, uppskattad och välkommen när Marcus pratar.
Som jag sa tidigare blev det HMS av den enkla anledningen att familjen Liljekvist bodde grannar med Lasse Olsson. Lasse var lite av en idol för Marcus. Han var rolig och ungdomlig till sitt sätt vilket gjorde att han blev lätt att knyta an till. Lasse blev Marcus förebild.
– Han var bestämd och pekade med hela handen. Det var den typen av tävlingsledare jag ville bli.
Vid ett kval i Super bike Road racing SM gjorde Marcus det nästan otänkbara, något han fick modet av Lasse att göra då Lasse gjort något liknande tidigare. Förarna hade blivit informerade om att dom inte fick göra några provstarter förrän passet var över. När cirka halva tiden gått gör sammanlagt 3 förare provstart på rakan precis framför huvudposteringen medans de andra susade förbi i full fart. Då blev Marcus förbannad och slängde ut rödflaggan. Förarna visas in i depån. De stannar men Marcus säger ingenting. Tiden tickar och när de äntligen tar av sig hjälmarna får de sig en ordentlig avhyvling som slutar med orden ”ni är en fara för er själva och alla andra på banan, så därför måste vi avsluta passet”. Alla var skit sura men protesterade lönlöst. De 3 som stannade fick böter av Eva Gödke som var tävlingsledare. En av dom var Peter Sköld som då var ordförande i sektionen. Han satte upp sin bot i rutan på bussen och gav Marcus positiv respons. Han tyckte att det var bra gjort eftersom det var helt rätt agerat.
Imponerande tycker jag att våga stå upp för de regler som gäller.
Marcus har gjort de mesta inom HMS och har förtroende för styrelsen.
– Jag förutsätter att de tar klubben den väg de behöver gå.
Den 23 maj, 2005 var en dag med stora förändringar i Marcus liv. På den tiden körde man även motorcyklar på STCC.
– Jag och Martin Cruse stod på huvudposteringen. Det regnade så in i helvete. Vi diskuterade om man skulle bryta passet. Om de inte kör på våt bana och det regnar på tävlingsdagen, krävs det en massa extra prosidurer, den tiden fanns inte i tidsschemat. Men om de tränar/kvalar på våt bana så föll den regeln. Gasen går faktiskt på två håll. Därför valde vi att köra trots det kraftiga regnet.
En motorcykel går av i utgången på rakan. Föraren var dock okej och sprang över banan och in i depån. Sen går det fort. En ny motorcykel glider av på samma ställe och glider in i den första motorcykeln vilket gör att den blir luftburen. När den landar så ryker det.
– Jag tar förgivet att det brinner och av ren vana så bara stack jag. Jag skrek på Jörgen Olsson att han skulle följa med. Vet inte ens vad jag tänkte riktigt. Jag hade ju inte ens en brandsläckare med mig. Jag kommer i alla fall över muren och konstaterade att de inte brann. Efter det åker jag framåt och minns ingenting mer.
– Men vad hände?!
– Två nya motorcyklar går ihop i utgången på rakan och blir luftburna. Den ena tar riktigt mot Jörgen Olsson som lyckas missa den genom att kasta sig över muren, den andra träffar mig.
– Så då såg du alltså inte den?
– Nej, den måste kommit bakifrån eller mer från sidan tror jag. Den slog bla av lårbenet och gjorde mig medvetslös.
Efter detta påbörjas ett massivt räddningsarbete. Många trodde att det var en förare som blivit skadad. Personalen i sjukstugan tog beslutet att köra honom direkt till sjukhuset, en läkarbil akut med akutläkare mötte upp de halvvägs.
– Resten är historia skrattar Marcus.
– Det måste varit traumatiskt för dig med Katarina?!
– Nä, faktiskt inte. När jag fick samtalet så jag tänkte jag bara, nu igen.
Bara två månader tidigare hade de också ringt till Katarinas jobb. Marcus och Martin Cruse skulle laga Martins tak. Det slutade med att de åkte ner från taket då stegen valde att sticka och de föll så illa att det blev ambulansfärd för båda två.
– Marcus skrattar. Jag och Martin har hittat på mycket. Vi ska nog inte laga saker tillsammans.
Efter händelsen på banan fick Marcus verkligen känna vilken otrolig klubb anda vi har.
– Jag fick mycket stöd av klubben och även från banan.
Marcus har även hunnit med en kort och intensiv karriär som förare. Fyra varv hann han med under ett klubbrace. Men en del träning hann det också bli.
Funkisfest.
– Hur fick du den idén?
– Jag vet inte riktigt, det fanns ingen och jag tyckte att det behövdes en fest. Ett bra avslut på säsongen.
Det var viktigt för mig att det skulle finnas något där funktionärerna kunde ha med sig sina respektive. Första året var dock inte respektive med. Det skulle kosta för mycket och då tyckte Marcus inte att det var lika kul. Men Marcus är envis och sa nej, respektive skulle med. De lägger ner lika mycket tid som oss när vi är iväg på banan. Det blev livliga diskussioner i styrelsen men tillslut fick Marcus som han ville. Efter att Marcus hade pratat med Magnus Örhström om sponsring så beslöts det att man skulle ha festen på banan och på så vis sponsrade banbolaget HMS. Magnus Örhström är mån om klubben och ställer upp med stugor och lokal.
– För mig är detta en av höjdpunkterna på hela säsongen och jag ser fram emot det. Jag hoppas att vi får se många den 2 augusti då det är 10 års jubileum.
Marcus avslutande ord;
Det bästa med motorsport är att vi har så roligt tillsammans.
Jamina Loxly