Nu jävlar Stefan! Kom igen.

När Stefan Folkesson var ung blev han av med körkortet flera gånger. I dag kör han roadracing och är metallaren som vunnit SM-guld. Mot alla odds.

Ur Dagens Arbete, Juli 2004.

Text: Anna Tiberg

Foto ur Hyllinge MS arkiv från den aktuella tävlingen.

Fotografer: Johan Wramfeldt, Lars Bertilsson.

’Poliserna jagade honom. De jagade honom överallt.’ Kerstin Folkesson suckar. Hon hade nog önskat att det blivit fotboll för Stefan. Tränaren ringde en dag och tyckte att det var bra synd att Stefan skulle sluta spela. Stefan var duktig. Flera år senare sa Kerstin till sin son att på fotbollen hade han kanske tjänat pengar. Sluppit slitet. Kunnat ta semester som vanliga människor. ’Det är inte det med pengarna’, svarade han då. ’Va ska jag springa efter en boll för, när jag inte tycker det är kul.’

Klart Stefan ska göra det han tycker om. Även om Kerstin inte vill se honom göra det. En gång räckte, och den gången var hon tvungen att gå därifrån och söka upp toaletten nästan direkt. ’Det gick ju så snabbt, ’tjuing’, lät det bara, sen var han förbi.’

Kanske borde hon ha anat vad som komma skulle när Stefan tog lillasyster på trehjulingen och körde i flygande fläng ner för gatan. När han klängde i de högsta träden och gjorde de mest våghalsiga snurrarna på bakhjulet av sin cykel. Moppen trimmade han så mycket det gick, och han och kompisarna gjorde märken som det stod ’Hellmoppers’ på, och sydde fast på jeansjackorna. Motorcykeln slutligen, blev det roligaste tidsfördriv som fanns.
Polisen var av en annan åsikt.

’De jagade i flera år. Till och med när han inte åkte på vägarna längre. Polisen trodde att vem det än var som körde för fort, så var det Folkesson.’
Han säger själv att han ’åkte som en jävla psykopat’ och blev av med körkortet tre, fyra gånger. En polis föreslog till och med att han skulle åka av sig på andra ställen än landsvägarna i Kristianstadstrakten. Och Stefan Folkesson bestämde sig för att tävla. Då var han tjugo år gammal.

’Han kommer att vinna.’

Bussen har lämnat fabriken i Öllsjö industriområde utanför Kristianstad. Stefans arbetskamrat Svante Svensson sitter på ett säte och är tvärsäker.

’Det är varmt’, fortsätter han.

’Går det att få bättre tryck i ventilationen?’

De ska heja på Stefan. Svante och en femton andra. De ringlar småvägarna fram med riktning mot den kurviga racerbana fyra mil sydost om Helsingborg som lockar publik under parollen ’Ring Knutstorp – The valley of speed.’

Chauffören fipplar framme vid ratten, och snart är ventilationen igång. Verkstadsarbetarna tackar med ett gemensamt ’aaaah’. Ölen delas ut och stämningen stiger.

’Jag har sagt åt han att jag ska prygla han om han åker av.’

’Undrar hur många gånger han har kommit med gips till jobbet. Det är väl en fem, sex gånger.’

Svante har sportbagen vid fötterna. Inuti, mellan extra varma tröjor och regnkläder, ligger en ljusgräddad sockerkaka inlindad i en plastpåse. Han flinar och kallar det för Stefans ’hemliga hobby’, att han så ofta bakar till dem på jobbet. Nu ska Svante bjuda igen.

I ett rött tält med siffran 72 utanpå sitter Stefan och pysslar om sin hjälm. Mekanikern Krille Salomonsson fixar med motorcykeln. Stefan börjar bli nervös inför loppet. Blicken klättrar upp och ner över tältduken och han blir allt kortare i tonen. Han tänker leva upp till alla förväntningar. I kvalet gjorde han sin snabbaste varvtid någonsin och slog banrekord på kuppen. Huvudkonkurrenterna Cralle Lindholm och Jimmy Lindström blev smått förvånade.

’Jo, man får väl säga att det är beundransvärt det han gör. Han har ju ett annat jobb på sidan om’, berömmer Jimmy lite motvilligt.

Tillsammans med Svante och de andra bygger Stefan linjära enheter. Axlar där motorer fästs och förflyttas. Under tiden jobbar Cralle och Jimmy med att åka motorcykel. De har staber av folk omkring sig och stora sponsorer. De är proffs.

I år är det Stefans tur. SM-guld. En gång till. Till tidningarna har han sagt att säsongen nog blir hans sista. Han är trettiotvå år och rätt trött på att jaga sponsorer. SM-guld. En sista gång bara, och börja med att vinna säsongens första lopp.

Med stor precision petar han fast skydds-plasten på insidan av hjälmvisiret, reser sig bestämt och går iväg för att ställa upp tillsammans med de andra åkarna.

’Hur var det med Folkesson?’ undrar Svante ivrigt. Hela gänget har slagit sig ner högt uppe på vallen, och där sitter de i ett hav av folk, kylboxar och vitsippor – och är övertygade. ’Han kommer att vinna detta.’

’Nu är det dags.’

’Där är han.’

’Nummer 72 Stefan Folkesson i pole position!’ vrålar speakern ur högtalarna.

’Pole position, skriv det’, propsar Svante.

Stefans flickvän Marie Gunnarsson fäller ihop det skuggande paraplyet. Stefan drar hjälmen över huvudet.

’Nu är det arton varvs hetta som väntaaar!’, ylar speakern uppfordrande.

Krille gör en sista finjustering och Stefan knäpper på sig handskarna. Han försöker samla tankarna. Koppla bort tv-kameror och höga förväntningar. Folkmyller och frågvisa journalister. Sista signalen går. Killen med flaggan slänger sig huvudstupa av banan. Stefan släpper kopplingen. Han är iväg.

Jaga, jaga och jaga. Han kunde inte betala själv, även om han slet som ett djur. Det var svårt i början, att ringa och tigga. Motorcyklar, reservdelar, reparationer, däck, bränsle, kläder, husvagn och tält. En kostnad på två och en halv miljon per säsong. Sporten drar en motorintresserad, men inte särskilt stor, publik. Prispengarna är relativt små. Sponsorer enda sättet att överleva.

Först gjorde han allt. Ringde, tjatade och mekade, marknadsförde, tränade, körde och försörjde sig. Nu har han mekanikern Krille och Marie, flickvännen, med under tävlingarna.

’Det är nog inte alltid så lätt att leva med en person som jag. Som är iväg hela sommaren och alltid ska trixa och fixa. Utan Krille och Marie – det hade aldrig gått. Man blir rätt sårbar också, beroende av dem.’

Marie och Krille är inte de enda. ’Jag brukar säga till Stefan att jag äger dig på vintern, du äger mig på sommaren’, skrockar Lasse Nilsson, produktionschef på Tollo Linear. En del av alla frånvarotimmar jobbar Stefan igen när säsongen är slut. En del sponsrar Tollo. Stefan ger lite profil åt företaget i bygden, förklarar Lasse Nilsson. Och hade alla spottat ur sig idéer i samma takt som han, då hade företaget gått en lysande framtid till mötes. ’Han är makalöst energisk Stefan.’ Leverantörerna omvänder han till sponsorer och alla anställdas ungar har teamets kepsar hemma.

Sedan är det Svante och de andra ’dårarna’ som ’ställer upp som fan’. Stefan har släpat in ’stora jävla hoprostade bussar och skit’ på Tollo för att ha som turnéfordon ’och en stod vi med hela vintern och svetsa ihop alla jävla fogar. Och den blev inte ens bra’. Fast besluten om att inte ta lån höll han till slut på att ’skruva ihjäl sig’ innan han gav upp med slutsatsen ’Bättre att amortera än att reparera.’

När allt väl är förberett och det äntligen är dags att åka, då är han beroende igen. Av uppmärksamhet. ’Man ska vara publikvänlig. Skriva autografer, hela det jippot. Det är ju marknadsföringen också. Du måste synas för att få sponsorer. Tv är det som säljer. Det var jobbigt i början, kamerorna i ansiktet och hela den biten …’

En millisekunds okoncentration. Han släppte kopplingen lite, lite för tidigt och är trea ut ur kurvan. Cralle tar ledningen, Jimmy ligger tvåa.

’Han kommer att klippa minst en av dem på rakan’, säger Svante.

’Nu jävlar Stefan! KOM IGEN!’

Hopkrupen, grönröd som en exotisk fågel i skinndräkten och framåtlutad kommer Stefan ut. Fortfarande som trea.

’Nä, men vad fan? Han kommer, han kommer …’

Nere vid banan står Marie med klockan och hoppas att det är ett av de där loppen. Det händer att Stefan går om på sjätte eller sjunde varvet. Även om han har missat i starten. Någonstans där får också Jimmy Lindström en känning, ser i ögonvrån att Stefan är riktigt nära, att han trycker på och försöker hitta luckan.

Svante vrålar. ’NU! Kom igen Stefan för helvete!’

Det gick inte heller.

’Min själ’, mumlar Svante lågt.

När det är tre varv kvar ropar speakern att Folkesson fortfarande är uppe i ryggen på Jimmy Lindström. Han går inte om den där ryggen. I stället är det Jimmy som går om Cralle, på sista varvet, och kör in som etta.

’Stefan Folkesson bjuder på en riktig burnout!’ meddelar den ylande rösten när Stefan avslutar med att försvinna in i röken av ett förångat bakdäck. Alla tycker att det är en härlig uppvisning. Utom mekanikern Krille, som tänker på tiden han kommer att få ägna åt att putsa bort det förbaskade gummi som i samma stund skvätter upp och stelnar på avgasrörets undersida.

Efteråt, när Stefan sitter i tältet och irritationen strålar ut, då kommer journalisterna och han svarar kort och rutinmässigt på alla frågor. ’Klart jag är besviken.’ ’Men det är roadracing.’ ’Små marginaler.’ ’Det är som det är.’ Bara att köra. Bita ihop. Jobba på. Fotograferna ställer honom upp, sätter ner honom och lägger honom på marken.

Till slut dyker Svante upp med de andra. Efter handskakningarna sätter de sig på bänken i tältet och frågar försiktigt. Stefan svarar med kvävd röst.

’Nä, däcken är bra … Jag har aldrig varit så jävla besviken någonsin … Jävla piss …. Jävla Cralle … Formen på den där jävla banan … ’

De andra nickar och håller med om allt, röda i huden av färgen från den solbelysta tältduken tuggar de sockerkaka och blickarna dras mot den mäktiga motorcykeln som står uppställd framför dem. Honda. 162 kilo. Från noll till hundra på tre sekunder.

’Fan!’, brister Stefan.

’Ta en bit till’, säger Svante och bryter i sockerkakan.

Stefan skakar på huvudet.

’Jo, ta nu den lille biten.’

Det gör Stefan, han tuggar på den lille biten med hängande axlar och ilsken blick.
I morgon ska han vara på jobbet halv åtta. Han, Svante och de andra är efter i tidsschemat och måste jobba hårt. På kafferasten går han igenom lokaltidningarna. Där står det att tredjeplatsen inte förändrar någonting. Åtta tävlingar återstår. Han är fortfarande ute efter en SM-titel. Kanske den sista han har chans att ta.

’Det var förjävla synd att Stefan inte vann. Jag trodde verkligen han skulle ta hem det’, suckar Svante i bussen på väg tillbaka till Tollo. Sedan föreslår han att vi ska tävla om vem som kan sitta längst tid med ögonen öppna mot ventilationsutblåset. ’Utan att blinka.’

Tävla? Vad får den som vinner?

’Ja du. Tårar i ögonen’, säger Svante.

Publicerat med tillstånd från Dagens Arbete.