Racerapport från Team EGO Racing
Säsongen som gud glömde. Det var dax att för säsongens sista tävling. Alla såg fram emot den, inte bara vi. Det var ett imponerande startfällt som tagit sig till Ring Knutstorp, Det var nu vi skulle visa att säsongen som varit inte var representativ för Team EGO Racing. Till premiären på Sturup hade vi bjudit in Micke Lundvall, vanligtvis körandes i BMW cup. Tyvärr satte en kulbult stopp för vår framfart den gången. På Kinnekulle sprängde vi fyra hål i blocket när vi låg trea och det var 25 minuter kvar. Andra loppet på Kinnekulle använde sig arrangören av folk som inte kunde klockan. Trotts att det var 15 minuter kvar av loppet blev vi inte utsläppta på banan efter en sista-minuten-justering i depån. Med tanke på läget i tabellen och ett par bromsar som vi inte fått fått att fungera hoppade vi över Falkenberg och Anderstorp för att satsa de sista korvörena på finalen på Ring Knutstorp, allas vår favoritbana!
Målsättningen för helgen var klar, om än något modest för att vara oss! Ta målflaggan var vårt mantra för dagen. Och så skulle det bli oxå! Vi anlände all på lördags morgon. Depån sattes upp med sedvanlig fart och finess. Besiktningen avlöpte som vanligt utan problem. Sen var det dax för lottodragning. Tombolan, i form av en keps, snurrade och lotten föll så att Håkan kör första stintet. Träningen blev en spännande tillställning. Det var många snurrningar och bärgningar som gjorde att det inte blev så mycket kört. Kvalet slutade med en 12 plats. För en gång skull var det undertecknad som var snabbast, men det berodde nog mest på att när jag körde var det som torrast. Till vår stora lycka hade vi fått våra bromsar att något sånär fungera. Bromsarna har nu gäckat oss i två säsonger. Från att varit fantastiska till att vara fantastisk dåliga. Fortfarande har vi för mycket kraft bak, men vibrationerna var nästan helt borta. Nu skulle vi kunna bromsa oss om vem som helst.
Starten blev rejält försenad. När alla stod uppradade i depån i väntan på att bli utsläppta för att ställa upp bestämde sig våran Opel för att lägga av en rejäl brakskit, en baktändning som hördes ända bort till Sibirien. Med vår sedvanliga tur trodde vi att alla o-ringar i vår förgasarkonfigurerade motor var skjutna åt h…e, men så var inte fallet. Jag assisterade Håkan på startlinjen med inställning av yttre speglar, fondbyten och andra aktietips. Efter ett par år i ERCup har vi vanan inne. Våra problem kommer oftast inte förrän starten gått. Efter två uppvärmningsvarv släpptes startfältet iväg. Inga större skandaler utspelades sig varken i eller omkring vårt ekipage. Det som rapporterades från bilen var att det var halt. Efter en timmes körning låg vi trea, med inte mindre än 11 bilar på samma varv som ledaren. Banan torkade upp och varvtiderna sjönk. Innan tävlingen hade jag ställt om dämparna och krängningshämmaren till vår Knutan-setup. Vi blev alla lite förvånade när Håkan uttryckte sitt gillande för hur bilen uppförde sig. Håkan är annars inte den som tycker att det går fort nog, vare sig rakt fram eller kurvor. Enligt honom var det bara att ”…styra in och gasa!”.
Efter 80 minuter gick Pelle och bytte om till räserkläder, det var strax hans tur att glida in mellan ratt och ryggstöd. Vid bytet låg vi på 4:e plats. Sin vana trogen går Pelle ut för fullt för att sedan öka successivt. Under hans stint händer egentligen inget spännande. Inte förrän han rapporterar in att det är svårt att växla upp! Pelle tror att det är motorfästena som har gett sig. Hemska scener spelas upp i våra huvuden. Tänk, ytterligare en bruten tävling, det får inte vara sant. Den enda som inte tänker så var Pelle. Han ångar på som om det han sagt inte stämmer. Konstigt! Skojar han med oss? Men vi som känner Pelle vi vet att sådant skojar man inte om.
Trotts att Jockes lott ger honom rätten att köra tredje stintet överlåter han det åt mig. När det är dax för dagens näst sista stint har jag klivit i det som Håkan kallar för kolsäcken, d.v.s. min svarta Sparco-overall, redo att inta den enda sittplatsen vi har i bilen. I depån hade beslutet tagits att vi skulle kolla oljenivån då vi märkt att den drar mer än vi tycker lämpligt. Med dagens motto om att komma i mål kändes det som rätt beslut, trotts att det skulle skicka oss bakåt i resultattabellen. Efter fullbordad tankning hoppade jag in och körde bort till vår depåplats för lite oljeservice. Väl ute på banan gick det sådär. Det var ett tag sedan jag körde och farten i kroppen fanns liksom inte där! Det tog ett tag innan alla slutade att köra om mig, och jag istället kunde börja köra om. Det känns att man är skrivbordsjockey, underarmarna började efter ett tag känns trötta. Drömmen om styrservo väcktes till liv. Efter ytterligare ett tag var armarna ikapp med resten av kroppen. Drömmen om servo falnad och ersattes av mardrömmar om onödig vikt! Nu började klättringen i tabellen. Håkan hade haft rätt och Pelle fel. Det var bara att vrida in i kurva och gasa. Ingen tillstymmelse till understyrning, framvagnen satt som klistrad i asfalten och att hitta växellägen var inge problem. Nu började drömmen om den rutiga flaggan…! I utgången på Kvarndammskurvan vaknade jag dock kvickt ur min dröm när bilen framför skickade nästa bilen i spinn genom en litet knuff (oavsiktligt enl. mig) på bakskärmen. Eftersom vederbörande behövde hela banan för sig själv och sitt sladdande var det mer tur än skicklighet att jag lyckades ta mig förbi utan att vare sig köra på, eller bli påkörd! Sen var det lugna gatan hem. Jag hade återtagit ett par placeringar efter det långa depåstoppet.
In, tanka, byt och ut med Jocke! Eftersom jag är teamets minst snabbe förare kunde det nu bara bli bättre. Klättringen mot toppen fortsatte, nu med ny pilot. Ett par intressanta fighter utspelades på banan. Bakifrån kommande Flying Fellows var ett av de team som bjöd upp till dans. Tankarna gick till Kinnekulle när, låt oss kalla honom Mr. X (…så slipper jag skriva Håkan en gång till), försökte hänga med och köra om FF under bron, men likt en kommunal gräsklippare herrelöst skenade ut i gräsmattan och fyllde kylaren med allsköns grönsaker. Inte lätt att hålla motorn sval i sådana lägen. Som av en händelse kom Ola från FF och erbjöd en back öl för den femteplats vi för tillfället ockuperade! Efter ett par varv tog sig sedan den vita Volvon om, men eftersom ingen ölback dök upp återtog Jocke platsen och vi rullade i mål som 5:e bil i finalen i ERCup, 2009. Äntligen, tänkte alla. Faan var nog nästa tanke, varför kan vi inte göra såhär varje gång? Då hade säsongen sett helt annorlunda ut!
Till slut vill vi tacka alla medtävlande. Med tanke på att det var final, många ekipage på plats samt blött kan vi inte annat än tacka för fin och just racing. Det är så det går till i ERCup.
Vi gratulerar alla på pallen, Pentascrew, 2Fast4You och Wasa Racing.
Med tanke på alla mer eller mindre högljudda diskussioner om bilar, motorer och förnyelse kan man inte annat än le när man ser vilka ekipage som placerar sig på de 6 främsta platserna.
Penta gratuleras också till seriesegern.
Vi tackar också våra trogna sponsorer som i år har haft mer tålamod med oss än vanligt.
Larsson & Rosdahls Bilverkstad i Malmö, Bildelsspecialisten och Magnus Bildemontering i Trelleborg, Kennys Bilservice i Trelleborg, Fröjd och Zaars Åkeri i Vellinge, ICA Perssons Livs i Klagstorp, Agera Industritillbehör i Malmö, Diggedott i Skanör, Orion Racing.
Kristian Bladh
#17 Team EGO Racing