Reseberättelse NASCAR

Här följer lite intryck från Nascar Pocono-500 9 juni 2002. (Östra U.S.A. inte särskilt långt från New York)

Redan ett par mil från tävlingsplatsen fanns det stora tavlor på motorvägen med rullande ljustext som varnade för köer i samband med Nascar-tävling i grannskapet. När man väl svängt in på vägen som leder till anläggningen så hade man enkelriktat vägen och man körde tre bilar i bredd mot en jätteparkering.

Jag hade köpt biljetter i förväg via internet och det finns faktiskt bara Grand-Stand biljetter i olika prislägen. Mina kostade 80 $/st men parkeringen var gratis. Jag hamnade på Andretti-road och det var bara 5 minuters promenad till läktaren.

Det finns en mängd förhållningsregler skrivna på info-bladet som följer med biljetterna. Det är strängeligen förbjudet att grilla på parkeringen….men alla gjorde det så fort man kom fram. Det finns också klädselföreskrifter: Endast täta skor får användas-inga öppna sandaler samt man får inte ha shorts i bandepån. Allt på grund av försäkringsregler och det faktum att folk stämmer arrangörer för det mest otroliga saker i U.S.A. Efter kort promenad kom vi till insläppet och där kollades alla Ice-coolers på grund av terroristhotet. Kylväskorna fick också bara ha en viss storlek (mindre än våra normala) för att man skulle få ta upp dem på läktaren.

Själva läktaren var nåt i hästväg. En jättestålkonstruktion omkring en kilometer lång och jag tror den rymde omkring 100.000 personer. Själva bänkarna och golvet var av aluminium och man kunde hyra (5$) ryggstöd att trä på bänken-då satt man mycket bra. Under själva läktaren såldes allehanda bilrelaterade produkter samt givetvis mat o dryck.

Vädret var helt fantastiskt men det hade regnat de två senaste dagarna så ingen hade kunnat träna på banan. Vi satt precis framför början till bandepån och hade en jätte-TV skärm mitt framför oss.

Vi anlände vid 10-tiden på förmiddagen och racet skulle börja kl. 13.00. Trots att programmet inte angav några större aktiviteter fram till start så hade jag nog förväntat mig en del uppvisningar av något slag. Det enda som vi fick uppleva var att man körde en Lastbilstrailer framåt på rakan med vanliga personbilar placerade kring den i de zoner där föraren inte kunde se dem bra i backspeglarna. Man betonade i högtalarna att dessa zoner kallades No-zons och där syntes man inte för långtradarchaffisen. Informativt men rätt oväntat nummer. Sedan ställde man upp fem bilar i bredd med nummer 1-5 på och dessa representerade de 5 högsta vinsterna på ett lokalt lotteri. Sedan drog man de olika numren och då fick bilarna köra fram 10 meter i stöten och den som först kommit 50 meter vann en förfärlig massa pengar….

Halv ett började förarpresentationen och man glömde aldrig att nämna sponsorer. Stort jubel när Dale Earnhart Jr. presenterades och lika stort buande när Jeff Gordon gjorde entré. Strax innan start spelade en miltär ”America” på trumpet och därefter stod all upp och sjöng nationalsången. Från vänster kom sedan 4 st F16 flygande rakt fram utan någon som helst manöver och gjorde en fly-by i långsam fart. Alla jublade o var imponerade och jag tänkte att de skulle minsann varit på Knutstorp på News-racen när en viggen nästan tog speakertornet med sig. Strax innan de magiska orden ”Gentlemen start your engines” yttrades så sade den lokala pastorn några väl valda ord. Det kallas invocation och består i att man välsignar förare, mekaniker och flaggposter samt publik så att allt skall gå väl och ingen skall bli skadad…..skall vi prata med prästen i Kågeröd???……!!!

Vad är det man då upplever av racet som inte går fram på TV i Sverige.
Först o främst dånet av 44st V8:or utan någon som helst tillstymmelse till ljuddämpare. Efter 3 varv gav jag upp och tog fram hörselproppar.(Men ibland tog jag av dem för att njuta helt kort) Farten i slutet av rakan lär vara kring 320 km/timme och banan är 2,5 miles lång med tre olika böjar med olika bankning. 6-8-14 grader. Tyvärr blev loppet inte särskilt spännande..endast 2 gulflaggsperioder.

Jag fick inte tag i ”Radiolurar” där man kan höra kommunikationen mellan förare o depå över ett 50-tal kanaler för det är nog ett måste om man skall följa med ordentligt. Radioavlyssning är nog något som skulle erbjudas till svensk publik-åtminstone på STCC. Det som jag upplevde som mest spektakulärt var inbromsningen till depån. Nedväxlingar med övervarvning i kom-
bination med tvärbromsning såg hiskeligt vanskligt ut. Jeff Gordon fick inte kontroll över bilen utan satte den i betongväggen mellan de två första mekanikerteamen. Han kunde backa tillbaks o fortsätta men tappade sin ledning. Överraskningen var Rookien Jimmy Johnsson som ledde ett bra tag och placerade sig strax efter Dale Jarret som vann.

Vi (min fru och dottern som vi hämtat efter studier i U.S.A.) lämnade arenan med en T-shirt modell snyggare och satt sedan tillsammans med 20.000 bilar med full AC i ett par timmar för att komma därifrån. Bensinen kostar 3:–/liter så ingen bryr sig-tyvärr.

Mina intryck är att det är ett minne för livet att ha varit på ett så stort evenemang men själva tävlingsformen är inte tillräckligt engagerande—faktiskt får man som så ofta bättre överblick på TV med alla kameror som är monterade i bilarna—men ljudet går inte fram!

Hälsningar

Sven Olefeldt

PS. Här är en länk till banans webbsajt http://www.poconoraceway.com/.

Webmaster’s kommentar: Sven är nyinvald i Hyllinge MS styrelse. En presentation av alla styrelsemedlemmar kommer snart.

(Bild: 1477)