HMS News

Racerapport Goa Gubbar!

En lång och tyvärr lite ledsam rapport från Goa Gubbar som tyvärr avslutat sin säsong!Efter en händelserik dag på Anderstorp den 5:e september är vår racesäsong avslutad.

Dagen började på ett fantastiskt sätt. Strålande solsken och gott humör på banan.

Förarsammanträde och tidsträning utan problem och så småningom var det dags för Anders att fatta ratten för det första stintet.

Något ringrostig, efter att inte kört fullfart sedan Falkenberg long time ago, startade Anders lite halvlugnt.
Efter några varv började det dock gå bättre – och även om varvtiderna inte var i närheten av Penta´s, så visade det sig uppåt dagen att
det hade räckt ganska långt om vi kunnat ligga och mala på hela dagen i samma tempo.

Nu fick vi emellertid inte det. Efter ca 20 minuter inträffade det otroliga att bromsoket höger fram gick av. Helt oförklarligt!

2 st bultar i kraftig dimension knäcktes rakt av, så att bromsoket snurrade med hjulet.

För Anders, som kom i full karriär på rakan innan Hansen-kurvan, påbörjade inbromsningen i en hastighet på 172 kmh och när hastigheten var nere i 120 kmh small det till och allt bromstrycket försvann.

Hansenkurvan, som man normalt tar i ca 90-95 kmh går givetvis inte att ta i 120 kmh (då hade vi alltid gjort det). Trots det
försökte Anders i alla fall klara kurvan, men på utgången av kurvan räckte inte banbredden till, utan bilen for ut i ett 50 cm tjockt lager leca-kulor.

Bromsolja sprutade ut på bromsskivorna så det uppstod en mindre brand, men räddningspersonalen kunde snabbt släcka med pulversläckare.
Efter en åktur uppe på bärgaren och väl tillbaks i depån kunde vi bara konstatera att bromsoket av någon anledning blivit utsatt för så stor påfrestning att bultarna som håller oket gått av. Helt obegripligt, och det enda som vi kan tänka oss är att det
kommit en sten eller något liknande som fungerat som kil.

Nåväl, av med grejerna, sanera bilen från Leca-kulor (en sopsäck full!) och börja leta bromsok som kan passa…
Som tur är har vi bra kontakter som är vänliga och ställer upp… ingen nämnd, ingen glömd.. TACK!

Efter ett par timmar var vi i farten igen. Förvisso var det inte lika bra bromsverkan på det nya oket som på våra Wilwood-grejor, men det
gick alldeles utmärkt att ta sig runt med i alla fall.

Vi kunde konstatera att våra timmar i depå gjorde att vi inte hade mycket att slåss för. Vi passerade de bilar som var relativt nära
oss i antal varv, men efter ett par timmar blev det plötsligt ett hopp på 40 varv till nästa bil att passera. 40 varv är ung 1,25 timmars körning,
så i samband med tankningen bestämde vi oss för att vila bilen och bara gå ut för målpoängen.

Stefans tur att köra, med 20 minuter kvar på loppet. Direktiven klara… ta det lugnt (eller lite lugnt i alla fall) och säkra målpoängen.
Själva är vi inte anhängare av att stå i depå och gå ut för målpoäng. Vi tycker att det är en större bedrift att köra en massa varv istället för att vila sig till målpoäng i depån. Men eftersom reglerna nu är som de är måste man anpassa sig (ändra gärna reglerna till nästa år!).

Stefan startar, ut ur depå, långa utfartsslingan, ut på flygrakan (som är drygt kilometern lång), gasar inte på allt för kraftigt (vi brukar ligga lite
över 210 kmh i slutet innan inbromsning, men eftersom Stefan tog det lite lugnt ut på rakan var hastigheten inte mer än 184 kmh detta varv), då händer det som inte får hända. Något som förefaller vara gashäng…

Det kvittar hur mycket Stefan bromsar, han är tom upp i 500 PSI på frambromsarna utan att hastigheten sjunker något.
P.g.a. de svåra omständigheterna, med hopp, studs och slir, är det svårt att bedöma hastigheten vid kraschtillfället.

Den sista hastighetindikationen säger 145 kmh.

Innan flygrakan tar slut, ligger ATM med Johan som chaufför. Han har bromsat in för att ta 90-gradaren till höger. Vi brukar köra mellan 85-90 kmh där.
Johan beskrev efter racet för oss, hur han plötsligt, under inbromsningen för högersväng, får syn på vår lilla blå som kommer och tjurrusar rakt emot
hans bak. I ren förskräckelse lyckas han få in bilen i högern, samtidgt som Stefan gör allt vad han kan för att undvika en katastrofal kollision.
Rattutslaget i dataloggningen är det största vi uppmätt…

Johan i ATM konstaterar efter racet, att han i backspegeln såg han något blått som i full fart flög förbi den blekgröna porschens akter.

Även om alla menar väldigt väl, blir det lite komiskt när folk efteråt frågar varför Stefan inte slog av tändningen.
Ett par försök att sänka farten, en bil som närmas med oroväckande hög hastighet, ingenstans att ta vägen, vetskap om att
det bara kan sluta på ett sätt, försöka undvika kollision. Svaret blir, tyvärr, vare sig tid till kafferast eller att slå av tändningen.

När Stefan väl är förbi ATM återstår bara Leca-kulor, däck och skog. En uppskattning är att Leca-fältet är ca 50 meter långt. Efter det kommer
en byggd jordvall med betongblock mot banan som man staplat däck framför. Varför man gjort en vall med betongblock framför verkar väldigt konstigt…
Även om man placerar 2 rader med däck framför… På baksidan av banan finns det hur mycket däck som helst, nog vore den stenhårda vallen och
den ännu mer stenhårda betongblocken bättre placerade någon annanstans, än efter långa rakan på en racerbana.

Hur det går till lär vi aldrig få svar på, men den första halvan av leca-kulorna, ca 25 meter eller mer, saknar helt spår efter bilen. Tävlingsledningen vägrar nästan tro att vår bil tagit den vägen, men faktum måste vara att vi har flugit över de leca-kulor som
ska fånga upp bilen. När bilen väl landar på lecakulorna så studsar den lite lätt och glider på ytan.

Som tur är, får bilen en vridning strax innan kollisionen med betongvallen (med däck framför), vilket gör att det blir en träff nästan rakt mot förarsidan av bilen.

Vi tror en frontalkrock hade gett föraren skador som han nu klarade sig ifrån. Sidokrafterna på bilen är 3,82G i träffögonblicket.
På 4/10 sekund uppstår hela G-kraften, och om man mäter från maximala sidokraften till den maximala G-kraften i återkastet så är det över 5G på
0,65 sekunder i sidokraft och 3,5G i bilens längsgående riktning.

För oss som befann sig i depån var det laddade 15-20 minuter. Ingen kommunikation, det enda vi hörde var att ambulansen gick iväg
med sirenerna på. Långt senare kom ambulansen tillbaka, fortfarande med blåljus på och bara passerande depån. Fortfarande visste vi ingenting om Stefan. Strax efter detta fick från IRE reda på att föraren var utanför bilen. Tack IRE!

Tack vare vårt dataloggningssystem har vi faktiskt den enorma fördelen att vi kan se exakt vad som hände de sista 250 meter vi körde
racesäsongen -04. Vi kunde valt att berätta det här, men vi planerar att köra lite presentation av dataloggningen på Knutstorp sista racet 3:e okt –
och spar den lilla grejen tills dess.

Stefan var på röntgen på kvällen och där kunde läkarna inte upptäcka något helt (mest beroende på en massa crossåkande på den tiden som hårtestarna
inte hade ett skimmer av grått…), men av dagens händelse
gick inte att se något.

Självfallet har Stefan ont i alla leder och muskler, men det verkar ändå vara av övergående karaktär, vilket vi är oerhört tacksamma för.

TACK alla team och enskilda individer som i både handling, ord och text brytt sig om oss och vårt öde. Det värmer och det är
höjer värdet på serien enormt mycket att det finns ett gemensamt intresse av varandras välgång.

Vi tror inte att vi har någon körklar bil till den 3:e oktober, men vi syns garanterat på Knutstorp i alla fall.

Det fanns, redan innan smällen på mossen, ett digert höst-/vinter-/vårprogram. Och det känns väldigt fel att stressa ihop något som ändå skall
rivas efter racet i så fall.

Som Ni hör satsar vi för 2005… får då… :)))

Tack för en trevlig säsong, hoppas att arrangörerna och teamföreningen gör ett gemensamt bra jobb för att serien ska bli ännu bättre nästa år.
Hoppas också att många av de team som vi saknat i år finns med nästa år – och att Ni som vi (ibland) tävlat emot under året kommer tillbaka nästa år.

Lycka till alla den 3:e oktober!

Arne, Anders, Tobbe o Stefan

GoaGubbarna.

(Bild: 2712)